Att lämna en partner som utsätter en för våld, oavsett om det är psykiskt, fysiskt, sexuellt eller digitalt, kan vara jättesvårt – ofta tar det mycket kraft och flera försök. Samtidigt är det bland det viktigaste man kan göra för att må bra igen. Nedan har vi samlat historier från personer som varit utsatta för våld i relation i ung ålder, och frågat dem hur de har gjort för att lämna, hur det gick efteråt, hur de mår idag och vad de skulle vilja säga till sitt yngre jag. Var och ens historia är unik men det finns också många delar som är gemensamma och i det kan man förhoppningsvis både finna hjälp och styrka i sin egen situation.
ELIN
FELICIA
“Han fick träffa min familj och vänner och allt vara bra tills han började förbjuda mig att ha vissa kläder och att träffa vissa personer.”
Jag var 13 år när jag träffade honom för första gången i skolan. Han var ett år äldre än mig, och vi började prata på hans initiativ. Efter ungefär 4-5 månader så inledde vi en relation.
Jag var bara ett barn och förstod inte riktigt de mindre varningstecken förrän det var för sent, men han var väldigt snäll i början. Han fick träffa min familj och vänner och allt vara bra tills han började förbjuda mig att ha vissa kläder och att träffa vissa personer. Det blev mer och mer kontrollerande i takt med påståenden som ”det är du och jag mot världen” ”utan varandra klarar vi oss inte” osv. Jag var väldigt förvirrad men gjorde och lyssnade på allt han sa, tills han en dag ville att jag skulle röka hasch. När jag sa nej så fick han mig att tro att jag var tvungen och att det var min skyldighet, så jag gjorde det. Och så fortsatte det sedan med andra droger och preparat. Han blev som påtänd mer aggressiv och lättare arg och det tog inte lång tid innan han började slåss, och kort därefter påbörjades sexuella övergrepp.
Relationen pågick ungefär 1,5 år och det var flera tillfällen där jag ville lämna. Det började när han tog fram olika droger, jag var livrädd bara då. Men även när han för första gången slog mig förstod jag att det inte var rätt och jag ville verkligen inte vara med, men kände mig för ensam och rädd för att lämna. Han bodde en tid av vårt förhållande på behandlingshem i en annan stad, och ibland fick han komma till mig på sin permission Det blev ofta bråkigt och han tog alltid sista ordet med hjälp av fysiskt våld. En gång gick det så långt att jag tänkte ”nu dödar han mig”. Dagen efter åkte han tillbaka till sitt behandlingshem och jag skickade ett sms senare på kvällen där det stod: ”Jag skickar dina saker till din gode man och därefter behöver du inte komma hit igen”. Det var självklart inte ett problemfritt uppbrott, men det hjälpte att jag blandade in vuxna, hans mod blev lite sänkt av deras närvaro!
“Det svåraste har varit, och är fortfarande, att förstå situationen.“
Jag var lite förvirrad första tiden efter att relationen tagit slut. Jag visste inte om det jag kände var sorg och varför isåfall. Sedan kände jag en lättnad, tillsammans med ilska. Jag kände mig fri men också instängd med alla minnen och triggers. Det svåraste har varit, och är fortfarande, att förstå situationen. Jag ville inte inse allvaret i som hade hänt och när jag väl gjorde det så kom det som en smäll. Jag vet att jag var ett barn och att det var väldigt oskyldigt från min sida, omöjligt att veta bättre. Men ändå var jag så arg på mig själv, och alla andra, och förstod inte hur jag lät det bli så eller hur det kunde gå så långt.
Jag påbörjade senare en KBT-behandling för PSTD, som jag tyvärr efter ett tag avslutade för att jag inte kände mig redo. Utöver det försöker jag prata lite lätt om vad som hänt med mina nära. Det hjälper ibland att få förståelse för sig själv när man pratat om det högt. Men det är jobbigt!
Hur mår du idag?
Idag mår jag helt okej. Jag lever mitt liv som vanligt med några få förhinder. Har lite traumaflashbacks och perioder där jag mår lite sämre relaterat till det och jag har lite svårt med relationer och sex. Jag fick några bra verktyg jag kan använda från min terapi. Försöker att fortsätta med livet på egna fötter.
Det hjälper mycket att jag nu blivit vuxen och att han inte känner den personen jag är nu, han har inte rört min hud eller mina kläder som jag har nu. Jag har flyttat och han har aldrig varit här. Jag vill tro att det hjälper när man känner känslan att man faktiskt är en egen individ utan personen.
Vad hade du önskat att andra hade gjort för dig?
Jag vet faktiskt inte. De gånger vi bråkade så att mina vänner hörde bad de mig alltid lämna och jag sa ”nej han är snäll, det är bara ett bråk”. Dagen efter när jag kom med blåmärken och de frågade, så sa jag att det var någon i skolan. Och även fast jag ljög och inte ville att de skulle veta på grund av skam, så var jag otroligt arg att ingen såg eller hjälpte mig. Jag var arg på alla en lång period och pratade med min psykolog angående det men kom aldrig fram till vad jag hade föredragit. Men jag tror att blygsam vägledning är bra. Man kan försöka förklara för en utsatt person varför ett beteende är farligt eller vad en situation kan göra med den, och försiktigt leda den till olika platser med hjälp.
Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag, som befann sig i den våldsamma relationen?
Jag skulle vilja ge betryggande påståenden och kommentarer. Jag har aldrig känt mig så ensam, förvirrad och tom som jag gjorde då, och hade verkligen önskat att jag kunde få ge lite trygghet till lilla mig. Lite hopp och motivation. En sak som jag önskat att jag hade vetat är att alla beteenden som jag började med, alla triggers och alla försvarsmekanismer och reaktioner, kommer stanna kvar hos en och det tar lång tid och är jobbigt att arbeta bort. Det påverkar dina andra relationer, både vänskapliga och romantiska. Och det är svårt. Och det i sig är absolut inte värt en bra dag med ens abuser.
JESSY
LINA
“Jag var ständigt på tå runt honom och gjorde allt för att han inte skulle bli arg, för att jag visste att det alltid skulle leda till antingen psykisk eller fysisk misshandel.”
Det började väldigt “simpelt”, inget man tänkte skulle leda till någon fysisk eller psykisk misshandel. Vår relation började istället svajig, där mitt ex hade svårt att släppa in mig på grund av att han blivit sårad av sitt ex, sa han. Men jag ville motbevisa honom att jag inte skulle såra honom och gav honom tid, så drygt ett år efter vi träffades blev vi ett par. Det året kantades av otrohet och svek från hans sida men jag var väldigt förälskad så jag tog tillbaka honom.
“Jag anpassade mig ständigt för att det skulle passa honom, men oavsett vad jag gjorde så blev det aldrig rätt.”
Efter ett till år började sakta små ord hit och dit bli en vardag i vårt förhållande, ord som “efterbliven”, “idiot”, “du duger inte för något”, “ska du verkligen ha den toppen på dig”, “har du de kläderna för att imponera på andra” osv, tills det blev mer “hora”, “du förtjänar att höra det”, “ingen kommer någonsin vilja ha dig”. Här var jag så normaliserad så orden rann nästan bara förbi mig, men idag ser jag att det var psykisk misshandel. Sedan började den fysiska, han drog mig i håret, puttade mig, kastade saker på mig, spottade mot mig och ströp mig. Jag var ständigt på tå runt honom och gjorde allt för att han inte skulle bli arg, för att jag visste att det alltid skulle leda till antingen psykisk eller fysisk misshandel. Jag anpassade mig ständigt för att det skulle passa honom, men oavsett vad jag gjorde så blev det aldrig rätt.
Relationen pågick från när jag var 19 tills året då jag skulle fylla 22 år. Så cirka 3 år befann jag mig i denna relation.
“Jag kände ständigt att något inte stämde, min magkänsla sa mig att något var fel, men jag var alldeles för ung för att förstå vad det var jag var med om.”
Jag kände länge att jag behövde lämna. Eller, jag kände ständigt att något inte stämde, min magkänsla sa mig att något var fel, men jag var alldeles för ung för att förstå vad jag var med om. Till slut när jag läst tillräckligt om manipulation, gaslighting, normaliseringsprocessen och att andra varit med om samma som mig insåg jag att det inte var så här ett förhållande skulle vara, att det inte var kärlek. Men det tog ett tag att lämna, jag var tvungen att bearbeta allt och tänka igenom allt ett par extra varv, men sen satte jag mig ner och berättade att jag ville göra slut. Dagen efter lämnade han min lägenhet.
“Men det var samtidigt en befrielse, jag kände en lättnad i kroppen av att slippa tänka på vad jag säger, gör och hur jag klär mig – jag får äntligen leva som JAG själv vill.”
Jag bearbetade nog processen att lämna honom redan innan jag lämnade, så när det tog slut var jag inte ledsen över att det tog slut, utan jag var mer vilsen i mig själv. Vem är jag? Vad vill jag när ingen annan ser på? Vem är jag när jag slipper tippa på tå? Men det var samtidigt en befrielse, jag kände en lättnad i kroppen av att slippa tänka på vad jag säger, gör och hur jag klär mig – jag får äntligen leva som JAG själv vill.
Det svåraste efter att jag lämnat var att ständigt bli påmind om händelser, att glömma den fysiska och psykiska misshandeln. Den gjorde sig ständigt påmind hos mig genom andra ljud, lukter, människor och platser. Det var tufft. Samt att våga lita på någon igen, att våga släppa in någon i livet.
Jag pratade med en psykolog från första dagen vi gjorde slut och gick där ett par månader. Psykologen hjälpte mig mycket där i stunden, sen fick man ta tag i mycket själv, inse att nu ser de ut som de gör och det är bara jag som kan förändra min framtid. Tog återigen upp lite kontakt med psykologer online men sen cirka 1 år tillbaka har jag endast jobbat med mig själv och att bygga upp mig själv.
Hur mår du idag?
Idag mår jag otroligt bra. Ibland gör sig minnen fortfarande påminda, men jag kan leva med det för det har format mig till den jag är idag. Jag är totalt förändrad som kvinna efter jag gick ur detta förhållandet. Jag är otroligt stark i mig själv, vågar säga ifrån och står upp för mig själv. Hade jag inte varit med om det tror jag inte att jag hade varit samma person, jag är inte tacksam för det för det förde med sig många hemskheter – men det gjorde mig till den jag är idag: en stark och självsäker kvinna.
Vad hade du önskat att andra hade gjort för dig?
Under relationens gång önskar jag att folk inte var så dömande utan fanns där mer utan att döma. Det är tufft som det är, så man behöver vänner som finns där och säger till en att det hen gör är inte okej, men utan att döma. Efter relationen hade jag väldigt bra stöd – men det var också svårt för mina vänner att sätta sig in i den sorgeprocessen jag hade, för det är inte riktigt samma som när man gör slut med någon från ett hälsosamt förhållande. Ibland kunde man önska att ens vänner kanske var lite mer pålästa om hur det funkar och hur man mår efter att man gått ur ett destruktivt förhållande.
Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag, som befann sig i den våldsamma relationen?
Jag kollade ofta på en bild på mig själv som liten när jag befann mig i den destruktiva relationen, det gav mig styrka till att stå upp för mig själv. Jag tänkte ofta “är denna lilla tjej värd detta?”. Det hjälpte mig väldigt mycket både efter och under relationen. Till mitt yngre jag skulle jag vilja säga: Inget är ditt fel, det är inget fel på dig, du gör inget fel. Du duger exakt som du är och är en fin människa både på insidan och utsidan, fortsätt kämpa för det kommer bli så mycket bättre och du kommer bli så mycket starkare.
MATHILDA
AMANDA
“Vi möttes när jag var 19 år, och precis som många andra så gick det väldigt fort för oss. Jag var fast besluten om att han var min person och kärleken i mitt liv.”
Vi möttes när jag var 19 år, och precis som många andra så gick det väldigt fort för oss. Jag var fast besluten om att han var min person och kärleken i mitt liv. Han var snabb med att berätta om sin kriminella aktivitet, men att jag var den trygga punkten. Han var öppen med att han inte hade några tankar på att lägga ner, utan att vi skulle få ett bra liv tack vare pengarna han skulle tjäna. Vi flyttade ihop nästan direkt, jag sa upp min lägenhet och mitt jobb och lämnade min trygga punkt och började mitt nya liv på andra sidan stan. Efter 3 månader var jag gravid med vårt första barn. 9 månader senare föder jag vår dotter, ensam på Södersjukhuset och han sitter i fängelse.
“Tanken att lämna relationen slog mig många gånger, men jag blev lovad gång på gång att han skulle ändra och bättra sig.”
Vi var tillsammans i ca 5 år, gifta i nästan 1 år. Tanken att lämna relationen slog mig många gånger, men jag blev lovad gång på gång att han skulle ändra och bättra sig.
Beslutet att lämna honom kommer en sen kväll när jag bestämt mig för att åka hem till vår lägenhet, efter att ha varit i sorg efter dödsfall i familjen. Innan detta så har jag varit med om saker som jag både minns och förträngt – en kväll rök vi ihop så ordentligt att jag trodde att han skulle ta livet av mig. Han har inte svarat i telefonen på 3 dagar. När jag väl öppnar dörren är hela hemmet förstört. Där och då bestämmer jag mig för att ansöka om skilsmässa. Det jag inte visste då var att jag var gravid en tredje gång, men väljer att genomgå en abort.
Aborten går fel och jag blir väldigt sjuk.
“Han uttrycker sitt missnöje över att jag vill lämna honom, men av någon anledning skriver han ändå under och lämnar mig på golvet. Chockad och skrämd, men ännu mer säker på att jag gjorde rätt val.”
När jag väl blir utskriven från sjukhuset har han fått skilsmässopappren, och han bestämmer sig för att åka hem till mig och slita upp mig ur sängen, slå mig, skrika i mitt ansikte och trycka upp mig mot väggen. Han uttrycker sitt missnöje över att jag vill lämna honom, men av någon anledning skriver han ändå under och lämnar mig på golvet. Chockad och skrämd, men ännu mer säker på att jag gjorde rätt val.
Efter vår separation väntade en lång rättsprocess gällande umgänge av våra barn. Jag fick utstå diverse hot och dödshot samt trakasserier under många år. Någon rättegång har det dock aldrig blivit, familjerätten hjälpte oss de gånger vi inte kunde kommunicera.
“Det svåraste var att inse i efterhand att jag borde agerat tidigare och lämnat relationen för mina barns och min egen skull.”
Till en början var det skönt att ha lämnat, en lättnad. Men eftervåldet var nästan värst. När jag var ensam med barnen och började jobba. Jag sov och åt nästan ingenting och jag var otroligt svag och utmattad. Jag hade svårt att fokusera på rätt saker, isolerade mig. Det svåraste var att inse i efterhand att jag borde agerat tidigare och lämnat relationen för mina barns och min egen skull.
Jag började gå i terapi som jag fortsatt med i ca 11 år. Det tog lång tid innan jag började prioritera mig själv och kunna fungera ”normalt”.
Hur mår du idag?
Idag mår jag bra, men jag kan snabbt kastas tillbaka till minnena och fundera på om jag idag är ”hel”. Det är så mycket att bearbeta. Men jag bor idag i min egen bostadsrätt, jobbar och studerar. Tränar, umgås med barn och familj. Jag är tacksam att resan jag gjort format mig till den människa jag är idag. Jag känner mig trygg, vilket efter detta är otroligt viktigt för mig.
Vad hade du önskat att andra hade gjort för dig?
Jag tror att det viktigaste är att inte döma en person som befinner sig i en sån här typ av relation. Man är så pass kontrollerad att ingenting biter på en. Jag hade behövt någon som lyssnat och genuint velat hjälpa mig steg för steg. Att inte bara se målet, utan vägen att ta sig ur.
Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag, som befann sig i den våldsamma relationen?
Det var aldrig ditt fel och du gjorde så gott du kunde med de verktyg du hade.
NATHALIE
TILDA
“Han utsatte mig för psykisk och emotionell misshandel, spelade på mina känslor och skuldbelade mig.”
När jag var femton blev jag tillsammans med en kille som inte alls behandlade mig bra. Relationen pågick i lite över två år, och jag blev utsatt för alla möjliga sorters våld och otrygghet. Han utsatte mig för psykisk och emotionell misshandel, spelade på mina känslor och skuldbelade mig. Han hotade hela tiden med att ta sitt liv, vad jag än gjorde så var det inte tillräckligt. Han kunde säga de mest sinnessjuka saker och isolerade mig från mina vänner genom att han konstant smsade och ringde mig, anklagade mig för att han inte var tillräcklig för mig (eftersom jag också ville spendera tid med mina vänner). Han skapade medvetet bråk med mina kompisar för att jag skulle sluta umgås med dem, vilket han lyckades med. Det blev lättare att bara göra som han ville och det gjorde att jag blev väldigt beroende av den här killen. Trots det så var han otrogen mot mig ett flertal gånger, men det var något jag bara skulle blunda för.
Han utsatte mig även för sexuellt våld såsom sexuella trakasserier, sexuella övergrepp och våldtäkter. Han ville ofta testa nya groteska sexuella saker, och så fort han inte fick som han ville anklagade han mig för att inte älska honom och sa att han ville dö. Han hade sett mycket hemskheter själv som barn och skyllde ofta på det och gjorde sig till offer varje gång han utsatte mig för saker, vilket gjorde att jag alltid fick skuldkänslor. Han kunde även bli fysiskt våldsam genom att skära sig själv framför mig eller trycka upp mig mot en vägg och sätta en kniv mot min hals, helt oprovocerat, för att sedan bara släppa mig och skratta åt det. Som om det vore något slags skämt.
“När jag hörde hur mina vänner pratade om min kille, så började jag mer och mer förstå att hans beteende inte var okej.”
Det var flera händelser som tillsammans fick mig att tillslut inse att jag var tvungen att lämna honom, oavsett hur läskigt det var. De sista månaderna i vår relation var vi tillsammans i hemlighet på grund av att mina föräldrar inte ville att jag skulle vara tillsammans med någon som är otrogen. Men de visste inget om allt annat våld jag fått utstå. Han och jag gick även i samma klass på gymnasiet under denna perioden vilket gjorde allt mer komplicerat. På grund av att vi var tillsammans i hemlighet så började jag umgås mer med mina kompisar igen, jag vågade förstås inte berätta om vad som hade hänt mig, men de misstänkte att något inte var bra. Ju mer jag umgicks med dem, ju klarare blev det i huvudet. Det var som att dimman och sorlet jag levt i sakta klarnade. När jag hörde hur mina vänner pratade om min kille, så började jag mer och mer förstå att hans beteende inte var okej.
“Det var det svåraste, men också det bästa jag gjort.”
Jag var fortfarande extremt rädd för honom och fick nervösa sammanbrott varje gång han ringde, smsade mig eller var i närheten. Samtidigt fick jag veta att han återigen var otrogen, han hade blivit tillsammans med en tjej som gick i våran klass. Vi umgicks mindre och mindre efter det, och sista gången som vi umgicks ensamma så begick han det värsta övergreppet på mig hittills. Jag bröt ihop totalt inne på hans toalett, både fysiskt och psykiskt sårad. Jag satt där inne i nästan en timme och kände att om jag inte lämnar honom så kommer det tillslut att bli min död, jag orkade inte leva på det sättet längre. Jag började bli väldigt kall mot honom efter det tillfället och med hjälp av mina vänner och min mamma, som strax efter den händelsen fått reda på att vi hade fortsatt att vara tillsammans, lyckades jag samla mod till mig och göra slut. Jag vågade inte säga det till honom “face to face” så jag skrev ett långt meddelande på Snapchat om att jag inte klarade av att vara i ett förhållande med honom längre. Min mamma satt bredvid och stöttade mig genom hela konversationen. Det var det svåraste, men också det bästa jag gjort.
Jag hade kontakt med rättsväsendet, men inte förrän fyra månader senare. Jag klarade först inte av att berätta för mina föräldrar vad jag varit utsatt för. Men när jag väl gjorde det i form av text, så hjälpte de mig att göra en polisanmälan. Jag fick gå på förhör flera gånger och skolan blev även inblandad. Det var ett sätt för mig att bearbeta, men också att äntligen sätta ned foten och tydligt markera att det som hänt inte varit okej. Jag vågade först inte polisanmäla, men jag är glad att jag valde att gå emot den rädslan och göra det ändå.
“Det kanske låter sjukt, men även om jag avskydde honom och allt han hade gjort, så saknade jag honom.”
Precis efter jag gjorde slut så sköljde lättnaden över mig och det var som att jag äntligen kunde andas igen. Men redan nästa skoldag så var den lättnaden som bortblåst. Att bit för bit börja förstå vad det var man hade blivit utsatt för var svårt, under relationen hade jag blundat för så mycket och stängt av, så nu när allting bubblade upp till ytan kom allt som en chock och det rann över. Jag träffade honom varje dag i skolan och han försökte fortfarande ha kontroll över mig. Jag kallsvettades konstant, hade kraftig ångest och massa flashbacks. Jag kunde aldrig slappna av och känna mig trygg, och trots att det var skönt att slippa handskas med honom så var det fortfarande svårt att inte kunna prata med honom. Det kanske låter sjukt, men även om jag avskydde honom och allt han hade gjort, så saknade jag honom. När man varit så nära en person i över två år, så är det svårt att vänja sig bort vid att inte ha den personen kvar, även om det inte varit hälsosamt. Det blir som ett självskadebeteende. Men när det sedan släppte var det bara ren panikångest och stark oroskänsla. Jag hade katastroftankar och byggde upp scenarion i huvudet om vad som skulle kunna hända.
Det svåraste var nog mitt självhat i kombination med PTSD. Jag hatade min kropp, kände sån skuld och skam över allt som hänt även om det inte var mitt fel. Jag klarade inte av att titta på mig själv i spegeln, duschade och bytte om så snabbt jag bara kunde kunde eftersom jag hatade mer än allt annat att vara naken. Jag låg sömnlös på nätterna på grund av alla flashbacks, så fort jag blundade upplevde jag alla övergrepp igen, visste att “imorgon kommer jag se honom i skolan”. Det var som att jag drunknade, och hur mycket jag än försökte sträcka mig mot ytan så fortsatte jag bara att sjunka. Det var bara ett enda stort mörker.
I början kunde jag inte hantera det alls. När känslorna blev för starka och flashbacken för jobbiga att hantera så skar jag mig själv, vilket var det värsta jag kunde gjort eftersom det sedan blev som ett nytt beroende. Ett nytt självskadebeteende. Men efter en tid så berättade jag allting som hänt för ungdomspastorn i frikyrkan som jag brukade gå till, och efter det fick jag en massa hjälp. Mina vänner stöttade mig, kyrkan stöttade mig och jag började gå i samtal hos en kurator på Ungdomsmottagningen. Jag kunde plötsligt prata med flera människor och bearbeta det jag varit med om, vilket hjälpte mig att hantera alla jobbiga känslor och flashbacks. Ju mer jag pratade om det och bearbetade allt, ju lättare blev det att hantera. Min tro på Gud och Jesus har även varit en stor grund i mitt helande. Men det tog tid, eftersom helande tar tid.
Hur mår du idag?
Jag mår SÅ bra! Jag hade aldrig ens kunnat drömma om att må så bra som jag gör idag. För tre år sedan när jag precis lämnat relationen, så trodde jag att det var över, att jag aldrig skulle kunna må bra igen, att jag aldrig skulle bli hel. Men det blev jag. Jag känner inte längre att det som jag blev utsatt för definierar mig, det är bara en del av min historia och det visar på styrka att jag tagit mig igenom det. Jag har tatuerat ett kors och ett bibelord över mina ärr, som en symbol för att ljuset alltid segrar över mörkret. Det är något som verkligen hjälpt mig genom mitt helande.
Jag är en survivor, och jag skäms inte över det längre. Ingen skam. Ingen skuld. Ingen smärta. Bara glädje, kärlek och tacksamhet. Jag är ett levande bevis på att man kan få tillbaka allting som ens förövare tog ifrån en. Sedan så kommer man alltid att ha dåliga dagar, och det är okej, det är en del av livet oavsett vem man är och vad man gått igenom. <3
Vad hade du önskat att andra hade gjort för dig?
För att jag verkligen skulle ha “vaknat upp” och lämnat relationen, så hade nog mina föräldrar eller vänner behövt åka och hämtat mig från hans lägenhet. För att sedan åka någonstans och prata, inte på ett pushande eller aggressivt sätt, utan med tålamod och kärlek.
Jag hade behövt få förklarat för mig vad kärlek var, eftersom jag trodde att det vi hade var kärlek. Att någon hade sagt till mig att det är okej att säga nej, och att min killes känslor och beteenden inte skulle vara mitt ansvar.
Jag hade velat att de kuratorerna jag gick hos innan jag lämnade relationen hade frågat mer om hur jag hade det i förhållandet. De få gångerna jag nämnde saker som hade hänt så gick de snabbt vidare när de märkte att jag försvarade hans beteende, men jag hade önskat att de hade fortsatt gräva där eftersom de hade kunnat hjälpa mig ur det mycket tidigare.
Vad skulle du vilja säga till ditt yngre jag, som befann sig i den våldsamma relationen?
Det jag skulle vilja säga till mitt yngre jag är först och främst att DU ÄR VÄRD SÅ MYCKET MER! Det är inte kärlek att behöva gråta sig till sömns i oro över vad som ska hända härnäst, det är inte kärlek att få plötsliga panikattacker över den ständiga otryggheten han skapat, det är inte kärlek att bli tvingad till att ha sex med någon för att bevisa att man älskar honom/henne.
Du kan må så mycket bättre än såhär, jag lovar dig att det går att må bra igen, att genuint skratta och le. Det går att älska sig själv. Res dig upp igen och sträck på dig, vet om ditt värde, fatta att du är vacker! Du ska inte ta den här skiten längre. Gud har inte glömt dig och Han har en plan för ditt liv.